Hur går man vidare när ens älskling dör?

Jag tvekade länge över om jag verkligen skulle skriva den här artikeln eller inte. Jag är lite rädd att det ska uppfattas som om jag utnyttjar Bodils död för att få uppmärksamhet. Men inget kan vara mer fel! Jag känner att jag måste skriva det här som en hyllning till Bodil, som ett tack för all den glädje och all den kunskap hon gett oss. Jag vill också skriva det här för dig som vet hur det känns att förlora ett älskat djur. För är det något som alla vi djurägare har gemensamt, så är det att vi med största sannolikhet kommer att överleva våra älskade vänner.

Till alla ni som skickat hälsningar och kondoleanser: Ett simpelt tack är inte nog. Er omtanke och ert deltagande betyder mer än jag kan uttrycka.

Att skriva det här är så smärtsamt. Bodil var min lilla docka och vi stod varann så väldigt nära. Vi hade det slags band mellan oss som bara kan uppstå när universum har grymma planer. Jag tror att många känner som jag, att de individer som berör oss mest är ofta de individer som tas ifrån oss i förtid. Åtminstone upplever vi det som förtid. I själva verket är det precis rätt tid, hur orättvist och meningslöst det än kan verka.

Men ingenting i livet är meningslöst. För universum besitter en oändlig vishet. Universum ger oss upplevelser som lär oss allt det som vi behöver lära oss. Oavsett om det är vackra och underbara upplevelser, eller om det är hemska och outhärdliga upplevelser, så är det bara genom att uppleva som vi kan växa. Erfarenheterna från våra upplevelser tar vi sedan med oss till nästa dimension, där vi fortsätter att uppleva, och att växa, tills vi en dag är fullärda. Detta är mitt credo.

Sorgen över att förlora någon som står en nära är akut och förödande för både kroppen och själen. Ångesten borrar sig in i bröstet och penetrerar hjärtat som tusen nålar. Andningen blir tung och tårarna väller upp i ögonen. Maten växer i munnen. Klumpen i halsen gör det svårt att svälja. Armar och ben värker och varje steg känns oändligt tungt. Det är som om tiden saktar ner, som om sorgen får jorden att snurra långsammare.

Sorgen väcker skuldkänslor: ”Kunde jag gjort något annorlunda? Var det mitt fel? Om jag bara hade…”

Det går ganska bra stundvis, tills den drabbar igen, gång på gång.

Det är alla de där små sakerna: den tomma bädden vid mina fötter på kontoret, den tomma platsen i sängen och i soffan, matskålen, leksakerna, din sele och koppel som hänger kvar i farstun. Och alla minnesbilder, vartenda litet ögonblick och varenda situation vi upplevt tillsammans – som små minifilmer spelas de upp på näthinnan. Alla de välbekanta platserna, där jag tycker mig se din skugga i ögonvrån. En blek januarisol visar sig blygt mellan de kala trädgrenarna och fåglarna har försiktigt inlett sin tidiga vårsång. Men du är inte här!

Sorgens värk drabbar obarmhärtigt, gång på gång. Och det är helt i sin ordning, det är så det måste få vara. Ända tills en dag när den inte längre gör fullt lika ont. Plötsligt kommer den dagen när hjärtat känns lite lättare, när det går att ta ett djupt andetag utan att gå sönder. Och när den dagen kommer måste vi ta vara på den. Det värsta vi kan göra är att känna skuld över att sorgen äntligen lättar. Glädje och sorglöshet är inte sorgens motsatser. Att tillåta sig själv att känna glädje och sorglöshet är inte att glömma. Det är istället en hyllning till livet – både till vårt eget liv och till det liv vi sörjer.

Skuldkänslor måste jagas bort. Aldrig under några omständigheter får vi någonsin tillåta oss att känna skuld. Om vi senare i livet kommer till insikt om att det hemska hade kunnat undvikas ifall vi hade gjort på ett annat vis, så måste vi komma ihåg de bevingade orden:

”Jag gjorde det jag kunde göra då. Nu när jag vet bättre så gör jag bättre.”

Maya Angelou

Hundar grubblar aldrig någonsin över vad som har varit. De oroar sig inte heller för vad som ska hända i framtiden. Hundar bara är, här och nu. Detta är kanske den största lärdom vi kan få från dem, den att livet är vad vi gör det till, i just detta ögonblick.

Hundarna kommer in i våra liv för att vi ska lära av dem. De älskar oss villkorslöst och de följer oss i glädje och sorg, utan att kräva särskilt mycket i gengäld. Låt oss hylla dem genom att ge deras livsgärning mening och värde. Låt oss hylla dem som de helt enastående varelser de är: vilda djur som övergav det vilda för att älska, tjäna och framför allt – lära människan.

Till alla hundar, och andra älskade djur som gått vidare: Vi glömmer Er aldrig.